-"irish pub det är magnus"

Ringde nyss några sekunder hem för att höra denna ljuva stämma. Klockan är 03.14 utc plus tre och jag sitter i soffan, äntligen, ensam hemma i bin mahmoud 8, lägenhet 503.

Idag hade jag en turn-around till sudan. Det enda jag upplevt i det landet är att känna den plusgradiga vinden fylld av flugor genom en av bakdörrarna i dagens plan. Helt kej känsla att kika på plan som lyfte och landade, in i kabinen och packa på de hungriga städarna maten vi hade över och juice juice juice. Life is good. Imorgon ska jag till Indien och nu är jag så trött så att jag håller på att svimma.

Landade klockan tolv och skyndade mig att byta om för att bli pickedup av Nohads vän Hussni, vidare plockade vi upp Natasha som plockade med sin vän, eeeh, fan jag kommer inte ihåg vad hon hette, anyhow. Vi åkte till al Saha och drack en himla snabb kopp te med Nohad och hennes kompis som (herregud) jag kommer inte ihåg vad han heter heller! Himla trevlig stämning men på tok för kort. Blev sedan hemskjutsad igen eftersom jag inte får vara ute senare än tre på natten. Eeehe, lika bra för jag är så trött så att jag skakar.

Jag mår väldigt bra iallafall. Har roliga veckor framför mig tror jag. Jag har skickat ett bunt vykort som ursäkt för att jag aldrig hör av mig, haha
puss



p.s jag har en massa att berätta om Kathmandu! stay tuned..

d.s

o, jää

ny blogg btw;


http://livingthedesert.blogspot.com/

JUNI!

Jag känner mig äntligen redo.
Klockan är nitton minuter över nio, den andra juni en stockholmsmorgon. Jag sitter på ett café på gamla brogatan, bläddrar tanklöst i en modetidning, tuggar min alldeles för dyra frukost-foccacia och känner mig plötsligt mer och mer säker att jag är påväg åt rätt håll.

Jag och mattias åkte precis hissen nerför Sheratons våningar, sa hejdå redan där, och så fort dörrarna öppnades lämnade jag honom att ställa in sig i jobbmoode och promenerade rakt ut genom svängdörren, förbi centralstationen och kollade inte bakåt förren jag kommit en bra bit in på Drottninggatan. Väl hemma, hemma, hemma i sundsvall känner jag mig så liksom trygg i mina små grottor som inbillar mig att det räcker så. Att allt jag egentligen behöver, det finns väl redan där?

Sedan märker jag, som jag egentligen vet, att så fort jag får den minsta distans och sätter min fot på en gata i en annan stad, med andra människor, så vill jag bara ta större och större kliv. Jag vill att min fot hamnar någonstans jag aldrig varit varje gång jag sätter ner den. Att ögonen som möter mina aldrig gjort det förut.

Jag är också galet taggad, trots tvångsmässigheten, att uppleva en så annorlunda, för mig uppochnervänd, kultur på så pass nära håll. Att vara född i just sverige är så himla safe och ger varje medborgare så många möjligheter redan från början, men inte nog med det. Vi, sverige alltså, har alltid hållit oss mer eller mindre neutrala internationellt, vi har välfärd och har aldrig behövt oroa oss för naturkatastrofer. Vi har vår egen krona & egna naturkraft som räddar oss från nationella kriser av det grövre slaget som i tex grekland just nu. Oavsett om vi sluter samman med resten av EU eller inte är landet sverige som fosterland att komma hem till, som att komma hem till sina föräldrar efter att man flyttat hemifrån. Skiter det sig när man är på äventyr är det bara att komma hem, bre en limpmacka, ta ett glas o´boy & lägga sig i soffan. Pretty much. Det är skönt

Ska scanna hjärnan idag, privatbeställd e.e.g sen ska jag se om jag hinner hem och jobba ikväll. Hade en jättetrevlig dag med Mattias igår, jordgubbar, thaimat, sol, bio & skvaller. Ska luncha med Gustaf om några timmar. Det kommer att bli bra allting. Snart :)

Har också spekulerat lite runt qatari-modet. Även om jag varken kommer att behöva bära varken slöa eller burqa kommer jag ändå att behöva dölja både min axlar och ben, undvika tajta & eller ens på det minsta vis urringade kläder. Under utbildningen kommer klädkoden att vara kavaj, skjorta, halvlång kjol samt strumbyxor men privat tänker jag mig somriga, men långärmade, långklänningar & fina knästrumpor. Inte på något sätt stötande eller för färgglada plagg men ändå pigga mönster för att jag själv inte ska deppa ihop.

brb

När jag var liten ville jag bli kåkfarare

På Gävle sjukhus, röntgenavdelningen. Det är tisdag och en av aprils sista mornar. På tv4´s nyhetsmorgon pratas det om snabbtåg, pappersfabriksstrejk & hurvida skolbarn slänger sitt skräp i papperskorgen eller på marken.

Min hjärna repeterar mina nio månader av hemvändande, det har varit väldigt mycket på många sätt och jag känner mig ändå lite påfylld av reflektion och nya insikter. Mest har det varit långa nätter, kalla öl, mycket mat och ett aldrig sinande flöde av nya bekanskaper, eller obekanta situationer. Som vanligt ett påbörjat och avslutat förhållande med the love of my life & intensiva dygn av hårt jobbande.

För tillfället, dels för att tiden glider iväg och mycket för min oförmåga att prioritera, så känns det som att jag har för många bollar i luften. Men samtidigt, hellre det än inga alls. Jag lär mig varje gång jag gör fel, nästan, och jag vill tycka att jag har lärt mig ganska mycket.
Snart åker jag igen och det är, trots alla skillnader precis som det brukar. Spännande framförallt.

Uppväxt i Sverige med den, kan man säga liberala, jantelagen, kan det kännas svårt att vara stolt och nöjd över just sig själv. Det kan ta emot att tycka att man är så jävla bra, bättre än flera andra med samma möjlighet att göra just det man själv gjort. I mitt fall gäller det situationen att bli det man ville när man var liten och skulle bli stor. "När jag blir stor ska jag bli".
Jag fann idigt något fantastiskt spännande och fint i att vara den leénde och trygga, snygga tjejen som välkomnade dig på flygplanet, som gick med resterande cabincrew i formation genom gaten, klicka-klackanden från prestigefulla steg, då redan själva flygandet var fantastiskt i sig.

tooktorsdag

Toktorsdagkväll, klockan 01.06. Första dagen varannan vecka för mig, givetvis, presentationen som representerar min böjda, om & uppochnervända vardagsrutin. Fortsättningsvis;
Vi stänger om mindre än en timme och håller nästan inte tummarna för ännu en toktorsdag då, som alltid, gubbarna som mötts i sundsvall på konferans, snubblar in genom dörren lagom överförfriskade, för att påbörja notor, dubbelbeställa & bjuda hela laget, laget runt.

Det har varit en lång dag med samma redan invanda föreställning om att kliva upp så tidigt som möjligt för att "fånga dagen" innan non-stop-jobbandet från 15-21, 22-02.30 för att gå hem och hinna somna innan i princip samma dag fastän en annan, börjar om. Gnälliga tanter, snattande barn, bristande schema, översittning & övertid följt av för mycket kaffe (vinterkräksjuka atm) fast gott sällskap i form av uppskattad kollega.

Har ändå leende påmint mig idag om gårdagens lyckade (?) approach med en nyfunnen wingman vid min sida. Också om stundande, svindlande, framtida kärriär-kliv som förhoppningsvis närmar sig sakta nog. Det har varit intensiva månader, veckor, dagar & nätter som alltid och jag börjar just att reflektera över dom och tar en till tugga av kakan som på något vis alltid finns kvar.

p.s
fick nyss ett värt godnattsamtal av ovannämnda kollega att det spökar därhemma, två kvarter söderut. It made my day tror jag. d.s

långa nätter

Mina fingrar, synkroniserade med flaskhalsar bakom den bardisk var min tid skrivs ner, spenderad på sidor av papper i böcker som jag inte själv förstår angelägenheten av. Mitt liv i just denhär stunden blir för påtagligt och tydligt samtidigt som motsatsen. Som alltid. Det rycker i mig, som en glöd i en redan påbörjad brasa och fastän jag är i den bekvämare positionen av att se hur det blir av sig själv så vet jag att jag måste springa.

Bitburgerglas. Foten av glaset, på som sagd fot, på fat, Speglar omkretsen på bottnen. För att inte bli för djup eller för delen för överarbetad i skriven text. Jag uppfattar speglingen av ljus, i utbyte av oförmågan att bedöma min egen förmåga av proportioner.
Morgonljuset lägger sig mot fönstret, ja, det är redan morgon och jag uppfattar Dig, dig, dig, dig. Jag bejakar varje ord ur din och era munnar. Onsdag igen. Varenda blick du riktar och varje ord du säger. Framförallt uppskattar, nej genuint så gillar, jag din näsa. Och från din höger, just det ögonbrynet. Det är ditt och ska faktiskt aldrig bli mer mitt än ditt heller, men jag hoppas att det blir någons mer. Än bara ditt.

Det var var en trevlig kväll.

Du, nästa person, nästa timma. Du tycker att jag har samma ords begåvning som honom, han, den, ännu en du. Samma kraft fast mer poetiskt. Mindre vulgär. Tack. jag förstår inte ens själv var kraften att lämna er kommer ifrån. Antagligen för att jag aldrig lämnar er egentligen. Ni som finns, ni finns. Alltid någonstans hoppas och antar jag, ni har ju gjort det redan, funnits alltså, så många gånger innan.
Det vet jag nog. Ibland är det på riktigt. Nu, då. Och såklart, sen.

syyk

Är sjuk idag. Stannade hemma hela dagen igår och väntade på att rösten skulle komma tillbaka. Åt kycklingsoppa, såg på film & drack te med så mycket ingefära att min mun gjorde ont. Jag har inte haft en tråkigare dag på länge. Gjorde mig extrafin när jag gick till jobbet så att jag skulle se pigg och frisk ut och det var bra för det hände en grej. En bra grej. Eller ja, beroende på vem som ser hur på det.

Vaknade idag och skulle egentligen på vernissage med Daniel på Vox men kände inte att jag kunde kliva upp. Solen lyste dock på mig tills jag blev tvungen så jag tryckte i mig en halv maraboukaka, missade daniel. Är ledig ända tills klockan tio ikväll men har ingen kompis idag. Alla andra sover eller jobbar och jag kan inte sitta ensam hemma utan fördriver tiden på evolet med en kopp te som tog slut för jättelängesen (snyltar på deras internet och tjuvar lite film). Korrekturläser Emils utkast till en bok som kommer att bli fantastisk, ibland undrar jag om jag uppskattat något mer än vad jag uppskattar språk i gott uttryck.

Krille fyller år idag så jag sprang förbi med en blomma som jag snörade fast på en starköl. Drack en kopp kaffe.

Om en vecka prick är det rekrytering och jag vet inte hur jag ska ta mig ner i tid eftersom sista bussen går två timmar innnan jag slutar att jobba och dom tidigaste bussarna/tågen/planen går efter att man ska vara där. Behöver en bil.


G U D V A D J A G H A R T R Å K I G T

måndags

Situationen känns som en veckotidning, det känns, allting, så spännande och liksom bra med perspektivet påslaget men sen när jag väl går igenom allt så var det inte alls som det skulle. Inget alls. Jag tror att jag vill ha en massa saker tills jag till slut får det och då vill jag absolut inte ha det längre. Om det blir bra på riktigt någonting, så ingår det i paketet att något annat rasar. Jag blir nästan trött på att få som jag vill hela tiden.

Tröttaste dagen på länge i söndags men fick skjuts av Crille från jobbet & följde med för att säga grattis till André som fyllde trettio. Vi, sällskapet, lade en hudring var på rouletten och van 3600 som blev den gemensamma potten för kvällen som blev väldigt lång ändå.Träffade på Småstads-livs-folk & bestämde en brunch dagen efter. Dagen efter var väldigt dagen efter och med ångest och tvivel flyttade vi brunchen till en lunch som i vilket fall blev av, cred. Tog mig sedan till jobbet och drömde om en dusch tills jag slutade.

Kalle (är hemma!) kom och hämtade mig och efter att jag tagit den där fantastiska duschen, blev det Alice i Underlandet på bio sedan Maxmat innan jag klev av hos Krille för att se resten av Harpers Island avsnitten utom det sista. Love it. Nu är det tänkt att jag ska sova viket jag har längtat efter väldigt länge. I vanlig ordning tror jag dock inte att det kommer hända utan att jag ligger vaken fram till närmare fem och sover bort dagen imorgon istället. Jah.

Det har varit mycket nu, sedan i början av förra månaden tror jag. Mer än vanligt på något vis. Mest tok faktiskt och jag känner mig helt slut och behöver fylla mig själv med bra grejer snart för det känns lite tomt. Om elva dagar ska jag på Qatar-rekrytering med hållna tummar & tår. Kommer jag in ska det vara i höst för denhär sommaren ska jag ha hemma. Kommer jag inte in drar jag ändå i höst. Plugga i en annan stad, Au-paira eller luffa tills jag inte vet vart jag är, det spelar inte jättestor roll.

skrattar av förakt
vad tänker ni på?
ni som inte ens tänker, vad gör ni istället? vad ska ni göra istället?

bang bang

Pappa grek är i - grekland, och kommer inte därifrån på grund av den tokstrejken som rör import/export,allt annat och således hemåkning.

På lördag är jag ledig (eller ja..) och i sundsvall samtidigt vilket betyder att jag ska ta på mig dansbrallorna. Kom precis hem efter veckans toktorsdag med 300 kronor dricks i fickan och är sjukt sugen på en kvällsmacka som jag inte har. Dagarnas moode har varit neutralt likgiltig, arg så att andrenalinet har pumpat i mina ben och uppgivet glad på ett liksom alldeles för trött vis. Fick min dos av Mattias som öppnade mitt lilla öga för möjligheter och påhitt igen, har påbörjat en grym budget i huvudet & lyckades hitta lediga timmar att hälsa på Ludde i falun fram & tillbaka under mina tre (TRE) lediga dygn.

Jag har, oplanerat måste tilläggas, fått, tagit emot eller helt enkelt hamnat i ägo av massa ansvar rörande mitt arbete vilket såklart är bra men vägen den tog sig till mig blev inte den bästa. Jag känner mig som ett litet otippat bebott hus, som råkade stå i närheten av en bil som kört vilse av en väg som inte finns men som ändå gick dit. Hit. Japp.

Den gulligaste vakten jag vet samt min kollega Mika fick inatt ansiktet sönderslaget, inslaget, av tre skitungar som var ute enbart för slagsmålets & bråkets skull. Sekunderna mellan de första slagen i hans fina ansikte och att dom drog därifrån går fram och tillbaka i mitt huvud. Jag och Hanna försökte knuffas och dra och skrek på dom och mikas ansikte bara blödde. Polisen kom nästan aldrig och jag fattar inte att jag inte tänkte lite, bara lite klarare och sprang fort som fan till en annan krog för fler säkerhetsvakter. På en gång. Jävla skit.

Folk som oprovocerat slår bara för att slå kan inte må bra. Min fantasi har inga gränser när jag föreställer mig vad folk i hela världen har gått, kommer och går igenom. Det behövs fler som lyssnar och kan reagera, som kan ta hand om och bry sig om. Jag funderar på att utbilda mig till kurator/psykolog samt gå kurser i krishantering. Jag vet inte vad jag vill. Något.

tid & pengar

Jag har snart varit hemma ett halvår vilket snart är lika länge som jag inte var hemma. Trodde att jag jobbat i snart fyra månader som visade sig vara ett halvt år. Det är en massa tid jag inte vet vad jag gjort med, en massa saker om jag ska minnas egentligen.Jag är alldeles tom i huvudet och håller på att tippa omkull när jag ska ta mig för diverse aktivitet, behöver struktur men vet inte riktigt hur, eller var jag ska leta sådan. Åt vänster förresten, vill jag oftast tippa. Jag undrar om jag är sjuk.

För uppdaterings skull så följde jag inte med till Berlin, jag, JAG BANGADE EN RESA JAG FÅTT och det enda jag kunde försvara mig med var förlåt. Förlåt för att jag inte vet varför jag inte ens vill någonting.

Och justdet, jag har börjat med töntiga svartsjuka tendenser. Bara inne i huvudet förstås men det är ju inte alls speciellt coolt. Nu ska jag inviga lördagsmorgonen med att somna till Lisa Ekdahl & att låtsas att jag är på ställen i världen där jag inte är.

På långt och relativt avstånd, i en nästan egen kokong, en tät skog som ett ide täckt av snö som låser mitt fönster och lurar mig på naturligt ljus, flimrar lager av tid förbi. Minnen som jag inte kan lägga känslor på, obestämbart kaos som jag ändå saknar. Ibland. Jag försöker kasta skuld omkring mig, tar den ibland till mig men skjuter oftast vidare för jag vågar inte hantera den. Eller så vet jag kanske bara inte hur. Ångest och likgiltighet, impuls och engagemang. Upplyst gata, livshistorier och olika bindande band, och vad är det som är viktigt på riktigt? Att känna, att komma ihåg och att egentligen veta? Att egentligen vara vad.

Handlingar av anledningar, saknad av orsaker. Känslor från intryck och vidare perspektiv. En sorts kemi & hallucination, synteiska känslor och avgrunder. Otillräckliga längder, mängder av osäkerhet. Absolut säkerhet, smärta som vetskap. Du, eller jag och vi, blir alla andra ansikten, allas ord och ögonkontakter som kanske möttes och kanske glömdes. Några fler av dom som utgör helheten, de oviktigaste som tar plats från ögonbliken som tappades på uppmärksamhet, fylldes av någonting annat. Senare och tidigare sen igen.

Jag vill fortsätta att sova i hytten på en lastbil genom landsbygden, längre bort, knycka vindruvor från buskarna, jag vill simma längst av alla i mörkret, jag vill somna på taket till ryska folksagor, jag vill att ditt hår ska bli blått genom mina ögon, att vi ska tappa våra skor utan att du lämnar mig i regnet, jag vill inte att du ska tro på allt du hör men jag vill att du följer med. Jag vill att vi trängs & ramlar tillsammans. Att vi åker vilse, om du vill se det så.

das unbehagen in der kultur

Migrän. Stressmigrän. Näsblod, mardrömmar.

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att varan var fel pris-märkt, tyvärr är det 21.90:- och inte 19.90:- som gäller. (Det är faktiskt inte mitt fel, det är inte jag som sätterpriserna.) Eller märker varorna. Eller sandar utanför dörrren, och det är inte jag som satt upp skärmen ovanför bankomaten, och speciellt inte för att du skulle slå huvudet i den. Det är inte jag som returnerar tv-tidningen, eller levererar den för den sakens skull, inte jag som bestämmer att charken stänger tidigare på söndagar, inte mitt fel att Ettan Lös är slut. Det är inte jag som beställt för lite av en viss vara, eller missat en frukt som blivit för gammal. Kött är rätt dyrt och jag kan inte öppna en till kassa om det inte finns fler kassörskor, oavsett hur högt du säger det eller hur många gånger.
Det är inte meningen att man ska pruta i en svensk mataffär och att jag tittar på din barnvagn och ler är för att det sitter en gullig unge där, inte för att jag tror att du har gömt varor i den. Jag försöker inte skämta med dig för att förvirra dig. Att lampan är släckt och att "Nästa kassa tack"-skylten står på mitt band, betyder inte att jag är öppen nej. Om du öppnar öonenn så ser du att det finns två ledigakassor bakom mig. Tack.

Nej, du får ingen öl för att vi gick på samma skola och aldrig pratat med varandra, inte för att du vet vad jag heter eller för att vi har en gemensam kompis eller för att du känner igen mig heller. Detsamma gäller rabatter. Jag är ingen hund som springer till dig för att du visslar, om jag serverar en annan kund går det inte snabbare för att du viftar med pengar i ansiktet på mig. Förlåt att jag plockar bort ditt tomma ölglas som du har sparat en halv klunk i. Förlåt för att jag bryter loss pilarna ur dina händer när du är för full för att stå, jag ska inte gå hem med dig ikväll heller? Varför jag blir sur när du lägger ut snusen i ljuset så att bordet börjar brinna? Vi stängde för tjugo minuter sedan, musiken är av och lamporna ända, vakten säger till dig att gå. Tror du att du får beställa?
Vad exakt är det du vill ha när du beställer; nåt gott, en tjejdrink eller en grogg? en del tjejer gillar guiness, några gör inte det, alla tjejer gillar inte rosa, jag tycker att bourbon är gott, och tequila sunrise, vad gillar du?

Förlåt för att jag alltid är trött, arg och omogen när jag kommer hem. Och för att jag antingen inte sover alls eller bara sover när jag är hemma. Förlåt för att jag blir alldeles för arg för alldeles för små grejer och för att jag inte diskar fast jag har sagt att jag ska det. Tack.