tooktorsdag

Toktorsdagkväll, klockan 01.06. Första dagen varannan vecka för mig, givetvis, presentationen som representerar min böjda, om & uppochnervända vardagsrutin. Fortsättningsvis;
Vi stänger om mindre än en timme och håller nästan inte tummarna för ännu en toktorsdag då, som alltid, gubbarna som mötts i sundsvall på konferans, snubblar in genom dörren lagom överförfriskade, för att påbörja notor, dubbelbeställa & bjuda hela laget, laget runt.

Det har varit en lång dag med samma redan invanda föreställning om att kliva upp så tidigt som möjligt för att "fånga dagen" innan non-stop-jobbandet från 15-21, 22-02.30 för att gå hem och hinna somna innan i princip samma dag fastän en annan, börjar om. Gnälliga tanter, snattande barn, bristande schema, översittning & övertid följt av för mycket kaffe (vinterkräksjuka atm) fast gott sällskap i form av uppskattad kollega.

Har ändå leende påmint mig idag om gårdagens lyckade (?) approach med en nyfunnen wingman vid min sida. Också om stundande, svindlande, framtida kärriär-kliv som förhoppningsvis närmar sig sakta nog. Det har varit intensiva månader, veckor, dagar & nätter som alltid och jag börjar just att reflektera över dom och tar en till tugga av kakan som på något vis alltid finns kvar.

p.s
fick nyss ett värt godnattsamtal av ovannämnda kollega att det spökar därhemma, två kvarter söderut. It made my day tror jag. d.s

långa nätter

Mina fingrar, synkroniserade med flaskhalsar bakom den bardisk var min tid skrivs ner, spenderad på sidor av papper i böcker som jag inte själv förstår angelägenheten av. Mitt liv i just denhär stunden blir för påtagligt och tydligt samtidigt som motsatsen. Som alltid. Det rycker i mig, som en glöd i en redan påbörjad brasa och fastän jag är i den bekvämare positionen av att se hur det blir av sig själv så vet jag att jag måste springa.

Bitburgerglas. Foten av glaset, på som sagd fot, på fat, Speglar omkretsen på bottnen. För att inte bli för djup eller för delen för överarbetad i skriven text. Jag uppfattar speglingen av ljus, i utbyte av oförmågan att bedöma min egen förmåga av proportioner.
Morgonljuset lägger sig mot fönstret, ja, det är redan morgon och jag uppfattar Dig, dig, dig, dig. Jag bejakar varje ord ur din och era munnar. Onsdag igen. Varenda blick du riktar och varje ord du säger. Framförallt uppskattar, nej genuint så gillar, jag din näsa. Och från din höger, just det ögonbrynet. Det är ditt och ska faktiskt aldrig bli mer mitt än ditt heller, men jag hoppas att det blir någons mer. Än bara ditt.

Det var var en trevlig kväll.

Du, nästa person, nästa timma. Du tycker att jag har samma ords begåvning som honom, han, den, ännu en du. Samma kraft fast mer poetiskt. Mindre vulgär. Tack. jag förstår inte ens själv var kraften att lämna er kommer ifrån. Antagligen för att jag aldrig lämnar er egentligen. Ni som finns, ni finns. Alltid någonstans hoppas och antar jag, ni har ju gjort det redan, funnits alltså, så många gånger innan.
Det vet jag nog. Ibland är det på riktigt. Nu, då. Och såklart, sen.