late night establishment

Jag fick för mig att deppa lite, helt obefogat,
idag, bara för att, men då ringde Martin & berättade att han
och jag ska på med fest-skorna och fin-kläderna nästa lördag,
till Café Opera . Sen slutade jag att fjanta mig.





"Är du säker på att du vill ha med mig?". Ge dig Mina :-) Ses till helgen. Puss

High life vs Low life

Ikväll kom det in en tant på mitt jobb. Hon kunde tänkas vara påverkad och såg lite risig men vi är inte dom som är dom, så hon fick en öl. Dock blev det krångligare då hon inte riktigt kunde betala för sig och tappat sina skor. Vi väntade en stund på "pojkvännen" som skulle finansiera kalaset hon inte hann påbörja och när min kollega M körde ut henne, kände jag sorgen forsa fram.
Jag tänkte på hur hopplöst det kan bli för en del bara för att något gått snett. Eller allt.
Hur fruktansvärt jävligt ett simpelt uppvaknande kan vara när ens liv består av skit. Utan pengar eller någon enda i världen som egentligen bryr sig.
I djupet av botten.

Samtidigt känner jag att, det behöver inte bli så. Ingen måste bli hemlös, drogberoende, föraktad av allt eller en jävla nolla som, i bästa fall, bli skänt empatiska tankar och några kronor. Inte nu och inte heller i Sverige.

Vidare till ambitioner & nivåer. Siktar man lågt eller inte alls kommer man inte riktigt någonstans. Ju högre man satsar desto längre upp hamnar man, även om man då, vilket är precis vad det handlar om tror jag, inte riktigt tycker det själv.

Det är som en naturlig instikt att ta sig uppåt i hierarkin, en konstant strävan,
så vad gör så många där nere? Där dom inte ens syns.
Alla dom som egentligen bara svävar runt i någon slags bakgrund, för att täckas över av lager och lager av majoriteten, så många, som trots ett par tagna chanser & risker, en kanske två följda drömmar eller ibland bara riktningar, bara slutade. Eller fortsatte om man vill se det så.
Inte ens uppåt, bara framåt.

tisdagsmys

Äntligen har mitt konstant glada & nöjda humör vänt. Eller, äntligen & äntligen. Sedan jag kom hem igen har jag haft ett sådant otroligt flyt. Små som stora saker har gått precis som jag har velat och jag har liksom inte riktigt haft något att gnälla om.

Jobbet var ju över förväntan och pumpade ur sig så mycket uppskattning över mig från första början, att jag skulle kunna leva på det hur länge som helst. Dock tror jag att det finns en risk att jag blir slarvig om jag inte passar mig eftersom alla är så himla chill.

Och jag känner mig ensam, jag saknar alla, ALLA, en massa och kan fortfarande inte smälta att jag inte har Surry Hills utanför dörren. Jag vill komma hem efter jobbet till en säng som inte är tom & och jag vill att någon ska veta precis vad jag pratar om. Dock känner jag mig mer bekväm med att trösta mig själv lite än att om och om konstatera hur gött allt är. Det är lättare när något går galet att uppskatta små men jävigt bra grejer, t.e.x så hittade jag Marianne Greenwoods bok "varför gråter Puman?" i mormors källar-bok-hylla och jag längtar tills jag vaknar imorgon och kan läsa den. MUMS


och snart kommer mitt substitut <3

Nu är jag så trött så trött så att jag skakar

fortfarande augusti

Blev nyss väckt utan att förstå att jag skulle bli glad. Samtalet var lite;
- öh, hrm, hej?
- You sleeping princess?
OCH SÅ VAR DET GERRY!! På alldeles för snabb irländska och alldeles för fina ord och jag var för trött för att ens förstå att hinna hänga med innan samtalet var slut och jag inte hade en chans att somna om.

Kan dock ge en snabb-gemongång av dom senaste dagarna innan jag försöker somna en halvtimme till. I helgen jobbade jag & på lördagnatt hamnade jag på efterfesten till Thomas 50års kalas på pipeline, (GRATTIS och himla skit att jag missade festen)http://st.nu/familj/1.1274120, där det blev 2 glas vin sen somnade jag. Trevliga återseenden osv sedan var det redan söndag & personalfest.

Fancy middag på stekhuset, martinis, en flaska rött & whiskey till kaffet, nyckel till låsta dörrar, inflyttningsfest, lite krogsväng följt av hotell (som jag iof rymde ifrån under en filt rullande på cykel) och jag gjorde inte av med mer än hundra spänn.
Vaknade i ett soligt sallyhill med insikten att jag försovit mig men en powerwalk senare var jag inne i stan och rullade vidare mot bredsand, gävle, falun. Var jag och ludde explorade & åt pizza. Sov hos Emil Maxén innan vi vaknade igen och utforskade skolan. Rullade sedan hemåt och stannade en kvart hos Reima <3.

Nu har jag bytt däcket som small häromdagen, ätit makaroner & somsagt hunnit somna men blivit väckt. Jobbar varje dag denna vecka och flyttar om prick 2 veckor, wohoo

xx

trettio något sånt

Jag flyter fram automatväxlad , väller ut i en hög, landar i rimmande ord. Är oroligt lättad och ramlar knuffat ner och sen bort innan upp.
Ett argt, men snett leende ögonpar, någonstans bland knän som inte är mina egna och hör allt jag nog inte såg.
Jag kastar runt mot som galon men kommer vart du vet att jag vill.
Munnar kan forma sig till försök, det säger mer äv vad du redan vet.

övergång

Onsdagen blev plötsligt lite av en torsdag,
en nattlig utflykt & godnattpussar.
Det var gott. Nu ska jag sova.
Gott.

onsdagsångest

Jaha.

Nu har jag varit hemma i nitton dagar. Nitton dagar fyllda av kärlek, festival,bad, yrande, kanotpaddling, kramar, undersökning, flyt, camping & sova under bar himmel, grillande, hemligt pussande och underbart massa körande.

Jag har styrt ett himla centralt boende, anställning på en av dom trevligare pubarna med den bästa överraskningen någonsin, i form av kollegorna. Jag har catchat upp med folk jag inte ens visste att jag saknade och hann skaffa svenska-sommar-minnen från tvåtusennio utan att sommaren ens är slut än.

Jag har inte kurat ihop mig under en möbel och gråtit förvirrat en enda gång. Egentligen. Det känns dock som att jag dom senaste dagarna, som att förhindra någon slags deppighet, bara har taggat till extra mycket och pressat ut glada glimtar ur varje ord eller handling jag har uppfattat.
Eller så är jag bara galet trött & därmed känslig för att jag inte har sovit eller ätit ordentligt riktigt.
Hm.

Out And Around

Bali, take 2

Bali, återigen, tog en vändning som jag kände mig mer bekant med. Just för att vi i svängen hamnade på otroliga ställen som jag, som jag älskar det, var helt obekant med.

På tisdagen lämnade jag Elin i poolen hos Tony´s & satte mig i en taxi mot Champlung Mas där Dick väntade. Eller, Mister Simooon, som ur en indonesisk mun. Vi öste på moped till en tatueringsstudio & fast jag själv var & är hur taggad som helst följde jag bara med som moraliskt stöd.




Sedan gick vi för en mexikansk avskedsmiddag, vart Wayan, en balines i sina late twentys som Dick bekantat sig med på tidigare äventyr, var ditbjuden med sin son. Hans engelska var väl inte på flytande-konversations-nivå en viljan fanns där. Jag är inte hundra på om han sedan bjöd in mig lika mycket som jag bjöd in mig själv & Elin till en illegal tuppfäktning dagen därpå , men klockan tio på morgonen stod han parkerad på uppfarten och vi åkte efter att återigen skakat hand och utbytt trevliga men osamanhängde artighetsfraser.

Med magarna fyllda av ananas & papaya rullade vi från turiststråken vidare ut i bygden, trängdes på smala vägar som gjordes trefiliga av mopeder. Vi åkte längs en flod, kantad av kossor, skräp och svajande drakar några meter upp i luften.
Månniskor arbetade i hettan och byggde vidare och vidare på kommande hus, utan linor att förlita sig på i ett fall, eller ens hjälmar att passa sitt lilla huvud med. Vi passerade och jag reflekterade över bristen på arbetsmiljö & säkerhet, gymnasiekursen som jag aldrig förstod hur det kom sig att jag läste men som gav mig femton poäng för två år sedan.

Plötsligt svängde vi in vid ett tempel med tillhörande innergård. Bortsett från att vi var dom enda tjejerna var vi också överlägset längst & ensamt blonda. Dosen av uppmärksmhet klarar jag mig nog på i ett år till. Fem minuter senare hade jag en stor röd tupp i famnen & insåg att det fanns inte en chans att SaraMaria, som helhjärtad djurrättsaktivist, skulle förlåta mitt deltagande i en aktivitet av dethär slaget.

Knivar knöts fast vid tupparnas ben eftersom gammaldags hets inte alltid dödar, och även fast jag inte kände mig varken rädd eller obekväm har jag nog aldrig varit så vilse i hela mitt liv. Funderade hastigt över vart mamma var.

Och så började dagens första fight. Luften var ganska tjock av damm, sand, lukten av grillad majs & cigarettrök, tuppar gal från stängda korgar och snart skvätte dom första, av många, droppar blod.
Lukten av svettiga gubbar & slarvigt borstade tänder blev intensivare ju närmre man trängde sig för att se något. Templet tjänstgjorde, dagen till ära, som moppe-parkering och runt oss strövade (hem)lösa hundar. Efter några timmar smög sig ett svagt illmående sig fram och då vi inte hittade någon skugga gav vi oss in i spelet.

Vi satsade 50.000 rupies var på en av Wayans medtagna tuppar och vann dubbelt mot förvånade gamla indonesiska ögonbryn. Satte mig sedan ner och hamnade av ren & skär artighet i ett samtal med en av stadens språklärare, han sa att min engelska var för snabb för honom men det var i princip det enda jag kunde tolka ur hans mun. Jag nickade och log inställsamt till mina kinder krampade. Ett leende som fungerade på autopilot tillsammans med ett otroligt intresserat nickande.

more to come

justde, dagens track, eller nattens :Paris sénflamme, med Ladyhawk, jag måste sluta lyssna på nostalgilåtar & rycka upp mig men denhär OZ-tjejen spelar på way Out West nästa helg. Det kunde man ju ha kunnat gått på om man hade haft lust. eeh, dagens var snarare Angus & Julia Stone - Just a Boy.
xx

"Det är ingen som ser din mun i shorts"

En gnutta självinsikt är allt. Jag komer att le i dagar och år över vad man kan lära sig på en sekund. Jag sitter smutsig och pank under den vackraste himlen i Seminyak, Bali, ensam och lycklig. På riktigt. Det enda man har är ju sig själv, och balansen jag emellanåt fnyser åt vid tanken på, finns ju ändå där.

Jag fascineras av ytligheter ännu en gång . Hur man kan befinna sig på samma ställe, i närheten av någon, som upplever helt andra dimensioner av ett enda tillfälle. Helt simpelt för att komma från så vitt skilda verkligheter från början. Kanske sorgligt men sant och på ett sätt glatt, för vi lär oss på olika sätt och mest från varandra.

Men vi fungerar, på en bar på 33e våningen, med utsikt över KL-tornen, när vi pratar om nivåer vid en pool i söderhavsregionerna samtidigt som vi smörjer in oss med koksnötsolja.
Jag saknar pretentiösa cocktails & höga klackar mer än jag trodde att jag skulle.

Out And Around

bali, take one

Vi bor i en dröm.
När man stänger dörren är det som att man stänger in sig i sig själv. Jag har aldrig varit så avslappnad som i denna bungalow. Vi har inte heller någon direkt anledning att lämna anläggningen då allt vi behöver redan finns här.
Såklart gör vi det ändå. Vi åker kilometer efter kilometer taxi i totalt trafikkaos, inga regler och inga trottoarer men lösa hundar, och tiggande barn som går mellan bilarna med händerna utsträckta.
Ut ur taxin.
Ut till marknader & alldles för påträngande försäljare, "darling cheap, hello darling", som drar oss i armarna samtidigt som varje passerande taxi tutar frågande, även om vi går åt ett helt annat håll.

Vi låg på Legian Beach i fem timmar idag och jag gick till Dicks hotel 2 ggr men han var ute bland indonesiska vågor. Nu, tillbaka i rummet, är jag redan påväg tillbaka in i dimman där alla tankar och funderingar känns som något man kan ta itu med imorgon.

Vi spenderade kvällen på hotellet, spelade biljard med ägaren, tony, sedan satte vi oss i den öppna resturangavdelningen. Åt kyckling, ris & tofu som vi drack en flaska lokalt rosévin till.
Vi engagerade oss lite halvt i ett samtal om utbildning med Sam, en 23 årig kille från Melbourne som varit till Bali 15 gånger.

Pötsligt kom en av alla små anställda balineser fram till mig och sa att jag hade ett telefonsamtal väntande från ´Mr. Simon´. Jag hoppade glatt dit i ett steg och han berättade att han slagit huvudet i brädan och fått sy några stygn i pannan. Jag blev inte förvånad och sa att han nog fått aids nu också. Det var inte kul men vi skrattade ändå och bestämde att vi skulle mötas i Legian för en lördagsmiddag & drinkar vid åttatiden kvällen därpå.
Jag gav Sam en öppen inbjudan innan jag och Elin gick och lade oss i lagom tid runt tio. Gott pensionärsliv.

Idag har det varit lagomt varmt och gott om skugga som jag har hållt mig i. Jag har bara bränt mig lite på min högra höft, annars är jag brun. Den här resan skiljer sig så otroligt från de tidigare jag gjort och jag tror att man kallar denhär sorten för semester.
Vi gör inte många knop utan ligger mest vid poolen och funderar.
Såklart känner jag hur det kryper i mig att komma ut och möta kulturen, se risfälten och utforska, men då jag egentligen inte har så mycket pengar att röra mig med, kan jag gott nöja mig med att ligga i solen och få en pedikyr för 20 kronor.

planerna

Antingen;

bor jag i sundsvall, i billigt kollektiv på kyrkogatan. Jobbar så mycket jag får på ica i nacksta och försöker spara pengar samtidigt som jag exploderar av rastlöshet.

Testar att bo & jobba i Stockholm, stor stad, mer umgänge och samtidigt mindre distans till fler av dom roliga människorna men utan någon aning hurvida det finns jobb eller boende till moi.

eller så

Flyger jag till spanien en snabbis för att rekrytera in mig till Qatar Airways, vilket jag iochförsig inte kan sätta i verket förrän jag fyllt tjugo (om 3 månader och 26 dagar). Eller skriva in mig kan jag, men inte börja flyga. Då, iallafall, flyger jag både till europa och asien, australien och USA samtidigt som jag har garanterat jobb och minst 16000 svenska kroners i månaden. Jag skulle också kunna dra till norge och jobba ihop så mycket pengar som möjligt iof, som ett tidsfördriv medans jag låter veckorna passera.

Om jag kör Qatar redan kan jag på så sätt skjuta upp New York med Di & Ally i runt 2 eller kanske 3 år och hinna bli lite vuxen och samla mer tankegångar att fylla ut journalistik-pluggandet med vilket inte är någon fara på taket.

Senare, senare, när jag fått yra runt och kanske vill slå mig fram och investera mina rikedomar i sverige, kan jag ha sparat ett litet kapital att köpa mark i diverse studentstäder, till att börja med, för att bygga hyreshus som jag kan hyra ut tex då, till stackars svenska studenter så att dom slipper tälta i lund eller dela en bostadsyta på 16 kvadrat med varandra.

Mina Hus Ab, ger mig en inkomst med möjlighet att exandera, mer jobb till byggare & byggar-relaterade-arbetare samt en gladare skoltid för vår kommande arbetsmarknad. Sen kan jag ta det lite lugnt, skriva en bok om hur jag blev miljonär samtidigt som jag åt god mat och råkade gifta mig tre gånger i Las Vegas.