Minahoziales

På långt och relativt avstånd, i en nästan egen kokong, en tät skog som ett ide täckt av snö som låser mitt fönster och lurar mig på naturligt ljus, flimrar lager av tid förbi. Minnen som jag inte kan lägga känslor på, obestämbart kaos som jag ändå saknar. Ibland. Jag försöker kasta skuld omkring mig, tar den ibland till mig men skjuter oftast vidare för jag vågar inte hantera den. Eller så vet jag kanske bara inte hur. Ångest och likgiltighet, impuls och engagemang. Upplyst gata, livshistorier och olika bindande band, och vad är det som är viktigt på riktigt? Att känna, att komma ihåg och att egentligen veta? Att egentligen vara vad.

Handlingar av anledningar, saknad av orsaker. Känslor från intryck och vidare perspektiv. En sorts kemi & hallucination, synteiska känslor och avgrunder. Otillräckliga längder, mängder av osäkerhet. Absolut säkerhet, smärta som vetskap. Du, eller jag och vi, blir alla andra ansikten, allas ord och ögonkontakter som kanske möttes och kanske glömdes. Några fler av dom som utgör helheten, de oviktigaste som tar plats från ögonbliken som tappades på uppmärksamhet, fylldes av någonting annat. Senare och tidigare sen igen.

Jag vill fortsätta att sova i hytten på en lastbil genom landsbygden, längre bort, knycka vindruvor från buskarna, jag vill simma längst av alla i mörkret, jag vill somna på taket till ryska folksagor, jag vill att ditt hår ska bli blått genom mina ögon, att vi ska tappa våra skor utan att du lämnar mig i regnet, jag vill inte att du ska tro på allt du hör men jag vill att du följer med. Jag vill att vi trängs & ramlar tillsammans. Att vi åker vilse, om du vill se det så.