långa nätter

Mina fingrar, synkroniserade med flaskhalsar bakom den bardisk var min tid skrivs ner, spenderad på sidor av papper i böcker som jag inte själv förstår angelägenheten av. Mitt liv i just denhär stunden blir för påtagligt och tydligt samtidigt som motsatsen. Som alltid. Det rycker i mig, som en glöd i en redan påbörjad brasa och fastän jag är i den bekvämare positionen av att se hur det blir av sig själv så vet jag att jag måste springa.

Bitburgerglas. Foten av glaset, på som sagd fot, på fat, Speglar omkretsen på bottnen. För att inte bli för djup eller för delen för överarbetad i skriven text. Jag uppfattar speglingen av ljus, i utbyte av oförmågan att bedöma min egen förmåga av proportioner.
Morgonljuset lägger sig mot fönstret, ja, det är redan morgon och jag uppfattar Dig, dig, dig, dig. Jag bejakar varje ord ur din och era munnar. Onsdag igen. Varenda blick du riktar och varje ord du säger. Framförallt uppskattar, nej genuint så gillar, jag din näsa. Och från din höger, just det ögonbrynet. Det är ditt och ska faktiskt aldrig bli mer mitt än ditt heller, men jag hoppas att det blir någons mer. Än bara ditt.

Det var var en trevlig kväll.

Du, nästa person, nästa timma. Du tycker att jag har samma ords begåvning som honom, han, den, ännu en du. Samma kraft fast mer poetiskt. Mindre vulgär. Tack. jag förstår inte ens själv var kraften att lämna er kommer ifrån. Antagligen för att jag aldrig lämnar er egentligen. Ni som finns, ni finns. Alltid någonstans hoppas och antar jag, ni har ju gjort det redan, funnits alltså, så många gånger innan.
Det vet jag nog. Ibland är det på riktigt. Nu, då. Och såklart, sen.