När jag var liten ville jag bli kåkfarare

På Gävle sjukhus, röntgenavdelningen. Det är tisdag och en av aprils sista mornar. På tv4´s nyhetsmorgon pratas det om snabbtåg, pappersfabriksstrejk & hurvida skolbarn slänger sitt skräp i papperskorgen eller på marken.

Min hjärna repeterar mina nio månader av hemvändande, det har varit väldigt mycket på många sätt och jag känner mig ändå lite påfylld av reflektion och nya insikter. Mest har det varit långa nätter, kalla öl, mycket mat och ett aldrig sinande flöde av nya bekanskaper, eller obekanta situationer. Som vanligt ett påbörjat och avslutat förhållande med the love of my life & intensiva dygn av hårt jobbande.

För tillfället, dels för att tiden glider iväg och mycket för min oförmåga att prioritera, så känns det som att jag har för många bollar i luften. Men samtidigt, hellre det än inga alls. Jag lär mig varje gång jag gör fel, nästan, och jag vill tycka att jag har lärt mig ganska mycket.
Snart åker jag igen och det är, trots alla skillnader precis som det brukar. Spännande framförallt.

Uppväxt i Sverige med den, kan man säga liberala, jantelagen, kan det kännas svårt att vara stolt och nöjd över just sig själv. Det kan ta emot att tycka att man är så jävla bra, bättre än flera andra med samma möjlighet att göra just det man själv gjort. I mitt fall gäller det situationen att bli det man ville när man var liten och skulle bli stor. "När jag blir stor ska jag bli".
Jag fann idigt något fantastiskt spännande och fint i att vara den leénde och trygga, snygga tjejen som välkomnade dig på flygplanet, som gick med resterande cabincrew i formation genom gaten, klicka-klackanden från prestigefulla steg, då redan själva flygandet var fantastiskt i sig.