tisdagsmys

Äntligen har mitt konstant glada & nöjda humör vänt. Eller, äntligen & äntligen. Sedan jag kom hem igen har jag haft ett sådant otroligt flyt. Små som stora saker har gått precis som jag har velat och jag har liksom inte riktigt haft något att gnälla om.

Jobbet var ju över förväntan och pumpade ur sig så mycket uppskattning över mig från första början, att jag skulle kunna leva på det hur länge som helst. Dock tror jag att det finns en risk att jag blir slarvig om jag inte passar mig eftersom alla är så himla chill.

Och jag känner mig ensam, jag saknar alla, ALLA, en massa och kan fortfarande inte smälta att jag inte har Surry Hills utanför dörren. Jag vill komma hem efter jobbet till en säng som inte är tom & och jag vill att någon ska veta precis vad jag pratar om. Dock känner jag mig mer bekväm med att trösta mig själv lite än att om och om konstatera hur gött allt är. Det är lättare när något går galet att uppskatta små men jävigt bra grejer, t.e.x så hittade jag Marianne Greenwoods bok "varför gråter Puman?" i mormors källar-bok-hylla och jag längtar tills jag vaknar imorgon och kan läsa den. MUMS


och snart kommer mitt substitut <3

Nu är jag så trött så trött så att jag skakar