onsdagsångest

Jaha.

Nu har jag varit hemma i nitton dagar. Nitton dagar fyllda av kärlek, festival,bad, yrande, kanotpaddling, kramar, undersökning, flyt, camping & sova under bar himmel, grillande, hemligt pussande och underbart massa körande.

Jag har styrt ett himla centralt boende, anställning på en av dom trevligare pubarna med den bästa överraskningen någonsin, i form av kollegorna. Jag har catchat upp med folk jag inte ens visste att jag saknade och hann skaffa svenska-sommar-minnen från tvåtusennio utan att sommaren ens är slut än.

Jag har inte kurat ihop mig under en möbel och gråtit förvirrat en enda gång. Egentligen. Det känns dock som att jag dom senaste dagarna, som att förhindra någon slags deppighet, bara har taggat till extra mycket och pressat ut glada glimtar ur varje ord eller handling jag har uppfattat.
Eller så är jag bara galet trött & därmed känslig för att jag inte har sovit eller ätit ordentligt riktigt.
Hm.