Out And Around

Bali, take 2

Bali, återigen, tog en vändning som jag kände mig mer bekant med. Just för att vi i svängen hamnade på otroliga ställen som jag, som jag älskar det, var helt obekant med.

På tisdagen lämnade jag Elin i poolen hos Tony´s & satte mig i en taxi mot Champlung Mas där Dick väntade. Eller, Mister Simooon, som ur en indonesisk mun. Vi öste på moped till en tatueringsstudio & fast jag själv var & är hur taggad som helst följde jag bara med som moraliskt stöd.




Sedan gick vi för en mexikansk avskedsmiddag, vart Wayan, en balines i sina late twentys som Dick bekantat sig med på tidigare äventyr, var ditbjuden med sin son. Hans engelska var väl inte på flytande-konversations-nivå en viljan fanns där. Jag är inte hundra på om han sedan bjöd in mig lika mycket som jag bjöd in mig själv & Elin till en illegal tuppfäktning dagen därpå , men klockan tio på morgonen stod han parkerad på uppfarten och vi åkte efter att återigen skakat hand och utbytt trevliga men osamanhängde artighetsfraser.

Med magarna fyllda av ananas & papaya rullade vi från turiststråken vidare ut i bygden, trängdes på smala vägar som gjordes trefiliga av mopeder. Vi åkte längs en flod, kantad av kossor, skräp och svajande drakar några meter upp i luften.
Månniskor arbetade i hettan och byggde vidare och vidare på kommande hus, utan linor att förlita sig på i ett fall, eller ens hjälmar att passa sitt lilla huvud med. Vi passerade och jag reflekterade över bristen på arbetsmiljö & säkerhet, gymnasiekursen som jag aldrig förstod hur det kom sig att jag läste men som gav mig femton poäng för två år sedan.

Plötsligt svängde vi in vid ett tempel med tillhörande innergård. Bortsett från att vi var dom enda tjejerna var vi också överlägset längst & ensamt blonda. Dosen av uppmärksmhet klarar jag mig nog på i ett år till. Fem minuter senare hade jag en stor röd tupp i famnen & insåg att det fanns inte en chans att SaraMaria, som helhjärtad djurrättsaktivist, skulle förlåta mitt deltagande i en aktivitet av dethär slaget.

Knivar knöts fast vid tupparnas ben eftersom gammaldags hets inte alltid dödar, och även fast jag inte kände mig varken rädd eller obekväm har jag nog aldrig varit så vilse i hela mitt liv. Funderade hastigt över vart mamma var.

Och så började dagens första fight. Luften var ganska tjock av damm, sand, lukten av grillad majs & cigarettrök, tuppar gal från stängda korgar och snart skvätte dom första, av många, droppar blod.
Lukten av svettiga gubbar & slarvigt borstade tänder blev intensivare ju närmre man trängde sig för att se något. Templet tjänstgjorde, dagen till ära, som moppe-parkering och runt oss strövade (hem)lösa hundar. Efter några timmar smög sig ett svagt illmående sig fram och då vi inte hittade någon skugga gav vi oss in i spelet.

Vi satsade 50.000 rupies var på en av Wayans medtagna tuppar och vann dubbelt mot förvånade gamla indonesiska ögonbryn. Satte mig sedan ner och hamnade av ren & skär artighet i ett samtal med en av stadens språklärare, han sa att min engelska var för snabb för honom men det var i princip det enda jag kunde tolka ur hans mun. Jag nickade och log inställsamt till mina kinder krampade. Ett leende som fungerade på autopilot tillsammans med ett otroligt intresserat nickande.

more to come

justde, dagens track, eller nattens :Paris sénflamme, med Ladyhawk, jag måste sluta lyssna på nostalgilåtar & rycka upp mig men denhär OZ-tjejen spelar på way Out West nästa helg. Det kunde man ju ha kunnat gått på om man hade haft lust. eeh, dagens var snarare Angus & Julia Stone - Just a Boy.
xx