The Good Times Are Killing Us

Det ar torsdagnatt/fredag morgon. Jag sitter i en hyfsat inrokt lagenhet hemma hos min nya ganska intensiva van Felicity som jag har umgatts med i princip alla mina lediga timmar med den senaste veckan. Det borjar ta slut pa energi nu bara. men okej.

Diane, min favorit pa The Gaslight, fick sparken i onsdagskvall for att hon ar lesbisk och var chef ar homofob. Hon sa det bara rakt ut "I dont want gay-people working for me" och Diane tog av sin radio, gav mig en slangkyss och gick darifran for att aldrig komma tillbaka och i samma sakund blev jag befodrad vilket bl.a innebar ansvar for nyckeln till kassaskapet. Okej.

Forst och framst ar jag en person som inte kan dolja nagra kanslor. Ar jag lite irriterad beter jag mig omoget & argt, ar jag lite besviken ser jag ut som att jag ska deppa ihop och om jag ar trott ser jag utsom att jag ska ga sonder. Detar nagot jag fornekar lite for mig sjalv men har blivit tvungen att inse (pa senare dar, ehum). Sa nar Di blev diskriminerad pa det sattet kande jag att en uppsagning inte var ett problem langre och att jag skulle saga upp mig i protest (innan jag insag att jag vinner absolut ingenting pa det utan jag kan bara forlora).

Tillbaka till amnet, ett stank av orattvisa som inte ens var riktat mot mig fick kvallens kunder att fraga mig under 2 hela timmar vad som hade hant. Bara sadar. Men nu ar jag alltsa befodrad. Och ska saga upp mig imorgon, eller egentligen senare idag eftersom klockan ar fem pa morgonen. mwop mwop.

Och det tar emot lite att ga occh lagga mig for imorgon ar det pa riktigt, jag sager upp mitt jobb och boende och ar faktiskt pa riktigt ivag. Igen. Och saker jag inte egentligen star ut med blir plotsligt inte bara okej utan riktgt bra. Det ar min curse. jag alskar allt men blir less. Kommer tillbaka till det dilemmat snart.

Aven om jag inte ville lagga mig an ska jag faktiskt skeda ner mig i en riktig sang i fyra timmar brevid Fee.

PUSS